Med två raggissyskon i familjen hade vi talat om att skaffa ytterligare en misse, men först om ett par år. En norsk skogkatt var det faktiskt inte tänkt ifrån början, även om skogis alltid varit en av favoritraserna. Jag hade nämligen länge drömt om en stor, maffig maine coon. På ett kattforum fanns en liten skogiskille som inte fått ett eget hem fast han hade varit flyttklar sedan ett tag. Han var född på alla hjärtans dag och namnet var Te Quiero (jag älskar dig på spanska). Hans charm var förtrollande och jag föll som en fura! Bilderna på honom var helt underbara och han verkade vara en goskille utöver det vanliga. Jag försökte bearbeta husse som till en början sa nej eftersom vi bestämt att vänta ett tag innan vi skaffade en tredje katt. Jag kunde bara inte släppa tanken på Te Quiero! Till slut gick husse med på att hälsa på honom i Märsta. Husse gav lyckligtvis med sig och i början av augusti 2007 anlände Mio!
Tyvärr blev min lycka ganska kort. Katter kan inte alltid acceptera varandra och leva tillsammans i harmoni. Molly tyckte att livet med vår nye familjemedlem var jobbigt och hon trivdes inte alls med Mio. Hon förändrades och vi förstod att vår plutta inte mådde bra. Som matte & husse har man ansvar att se till katternas välmående i första hand, och till påsken 2008 tvingades vi med stor sorg omplacera Mio. Han är en väldigt speciell misse och har för alltid en stor plats i våra hjärtan och saknaden är väldigt stor!
