En dag att fira eller frukta?

Hej på er!

Hoppas allt är bra med er. Med mig är det bra, med familjen och djuren likaså. Det var några månader sedan jag skrev här senast men allt går i ett nu för tiden haha. Ni känner säkert igen er. Sista veckorna av sommaren ska utnyttjas till max och väl tillbaka till jobbet har man oftast en hel del att ta ikapp, för att inte tala om höstens alla nya projekt. Ja, hösten är verkligen en nystart för många. En tid för utveckling och förändring!

På tal om förändring så måste jag dela med mig av mina tankar för den här dagen. 29 september är dagen då restriktionerna släpper här i Sverige, ifall någon mot all förmodan missat detta ;). Många ser den här dagen som slutet på en era, dagen då livet återgår till det normala. Det här är ju dagen vi alla har längtat efter sedan pandemin bröt ut här i Sverige och restriktionerna infördes. Så varför vaknar jag inte upp med ett pirr i kroppen och lusten att fira?

Jag tycker nog att det är ett aningen förhastat beslut. Jag är allt annat än en expert inom området och jag har verkligen litat på Tegnell och riksdagen under denna perioden. Men jag måste erkänna att jag är lite tveksam till om det verkligen var ”dags” redan nu? Vi vet av erfarenhet att det är sannolikt att ännu en våg kommer i samband med hösten… Nu är tack och lov de flesta vaccinerade så vi får hoppas på att folk, trots en eventuell coronavåg, inte blir så allvarligt sjuka. Det hade varit fruktansvärt att behöva se sjukvården gå på knäna sådär igen.

Jag hoppas att man som privatperson i alla fall fortsätter att ta ansvar för att stanna hemma vid symptom och köra på med handspriten. Sen får vi bara hoppas på att även restauranger, barer, kollektivtrafik och butiker också fortsätter att ta ansvar för att hålla hygienen. Ytdesinfektion med jämna mellanrum är åtminstone något de kan försöka hålla i nu när det inte finns några krav för avstånd eller max antal personer i en lokal. Ja hörni, jag håller verkligen tummarna för att allt går bra.

Ta hand om er och var försiktiga!

Min lastbilsgalna pappa

Hej allesammans!

Vips så var det November och den elfte månaden på året! Vad hände egentligen med 2020? Ett jäkla skitår, men jag måste ändå säga att det har gått fort. Håller ni inte med? 

Jag menar Coronan kom hit i mars och sen dess känns det som att världen har stått stilla men nu har vi alltså levt såhär i över ett halvår? Helt otroligt vad tiden kan gå snabbt och långsamt på samma gång. Jag trivs rätt bra med att vara hemma och pyssla med mina projekt och mys med katterna så det har inte gått någon nöd på mig, speciellt inte nu under hösten. Jag har framför allt ägnat mig åt att greja i trädgården och huset, ni vet sånt där som sällan blir av annars. Nu har det ju funnits all tid i världen att ta tag i allt man försöker undvika, haha. Men det är också väldigt skönt ha det gjort. När man nu spenderar så mycket tid hemma så är det viktigt att trivas och det gör jag verkligen. 

En som det spritter lite mer i benen på är min kära pappa, han har alltid haft svårt för att sitta still. Han är ju tyvärr i riskgruppen nu och jag har varit väldigt orolig för att han inte ska klara av att hålla sig hemma och vänta ut pandemin. Som grädden på moset har han nyligen gått i pension vilket han nog egentligen inte var så sugen på. Han har i hela sitt vuxna liv jobbat med lastbilar på ett eller annat sätt. Han har jobbat i fabrik och tagit fram lastbilsdäck, jobbat med service av lastbilar och på senare år bestämde han sig för att bli lastbilschaufför. På så sätt fick han inte bara utlopp för sin passion av lastbilar. Han fick också chansen att upptäcka Sverige. 

Min pappa har aldrig varit den som vilat när han kommit hem från en tung arbetsdag i verkstaden. Då skulle ha ta med oss barn ut på äventyr, han hade alltid något att visa oss. Trots att åldern satt sina spår i honom så har han alltid haft energin kvar. Trots att han kört lastbil en hel dag gick han mer än gärna ut och tittade runt i staden som han befann sig i. 

Han är så nyfiken, äventyrslysten och fylld av energi så han klarar inte av att sitta hemma och stirra in i en vägg. Jag förstår att det blir en stor omställning för honom och jag kan inte hindra honom från att gå ut men jag kan inte hjälpa att jag är orolig för honom i dessa tider. Tänk om han skulle bli sjuk stackarn. 

Jag försöker peppa honom så gott det går att hålla sig inne eller åtminstone att hålla sig ifrån andra människor men det är svårt… Idag ska jag i alla fall åka dit och installera en apple tv! Jag tänkte att jag kanske kunde visa honom hur det funkar så att han kan titta på lastbils- och resedokumentärer. Det tror jag att han skulle tycka om. Är det någon annan som upplevt det här problemet? Eller någon som har lite tips på hur man kan motivera de äldre att hålla ut lite till? 

Ha det gott så länge!

Molly och grabbarna